Sofia Carlsson

Journalistens främsta uppgift är att upplysa människor om sådant som händer i vårt samhälle och i världen, precis som Bill Kovach och Tom Rosenstiel (2001) skriver i The elements of journalism:

 

 

"The primary purpose of journalism is to provide citizens with the information they need to be free and self-governing."

Människor har i alla tider varit beroende av nyheter. Förr behövde man veta vad som hände i närmsta by och kunskap om det okända skapade och skapar än i dag en trygghet. När journalistiken föddes handlade det mestadels om information som byttes på så kallade "coffehouses" i England och barer i Amerika. I och med de första tryckta tidningarna började man prata om det nya fenomenet den allmänna opinionen.

 

Innan internets tillkomst var det vanligt att man kallade nyhetsmedierna "gatekeepers". Detta beror på att det var de själva som bestämde vad som skulle klassas som en nyhet och vad som skulle få komma med i tidningen etc. Numera, när vem som helst kan få in ett ämne på agendan tack vare våra sociala medier, kan man säga att dessa gatekeepers har förlorat sitt tidigare så starka fäste.

Som journalist kan du aldrig vara till fullo objektiv. Det går inte att ställa sig utanför samhället och rapportera om något utan att det får en subjektiv prägel. Men att rapportera objektivt måste ändå vara målet med journalistik. Ett mål som verkar bli allt svårare att uppnå i och med att journalister måste gagna ägarens och andra parters intressen. Ett exempel är Murdochs medieimperium med bland annat Fox News som rapporterar väldigt ensidigt och partiskt. Det har blivit så att ansvaret att granska nyheterna objektivt och gå till fler källor för ett annat perspektiv vilar på läsaren. Risken är att alla inte gör det och därmed bara får ena sidan av myntet klart för sig.

 

Jag tittade på Aktuells kvällssändning den 23/4-2012 och där diskuterade de bland annat sociala medier

och internetstrovärdighet. Brit Stakston, mediestrateg samt en av

Sveriges mest anlitade föreläsare och debattörer inom sociala medier, gästade programmet och hon påpekade att bara för att internet har öppnat många nya dörrar och att information har blivit väldigt lättillgänglig betyder inte det att människor tror på allt de läser.

 

 

 

"Precis som vi inte litar på allt en främling säger till oss på stan tror vi på allt internet erbjuder utan går till många källor för att skapa en bild av det hela".

Här tycker jag att hon slår huvudet på spiken. Visst, det är numera möjligt för vem som helst att "leka journalist" och de sociala medierna är många gånger snabbare än de traditionella medierna med att förmedla nyheter. Jag nöjer mig å andra sidan inte med att läsa på Facebook om något som har skett, utan går till en mer tillförlitlig källa för att se om det som står är sant. Detta beror självklart på vilken nyheten är.

 

I dag finns information i mängder att ta del av tack vare digitaliseringen och internet. Allt går snabbare. Tidningarna har tagit steget över till webben och gör allt för att hänga med i svängarna.  Detta är en risk, då jag anar att det inte hinns med att göra en grundlig research alla gånger då kampen om att publicera nyheter snabbt hårdnar.

 

Anders Mildner, medieanalytiker på Media Mötesplats Malmö, skriver att det bara finns ett sätt som traditionella

medier kan konkurrera med och det är kvalificerad journalistik. Att bara berätta vad som hänt rakt upp och ner är inte längre unikt. Det har de nya sociala möjligheterna på nätet sett till.

 

"Att få information om det som händer får vi ändå. Det har traditionella medier

svårt att konkurrera med. Men de som producerar kvalitativ text kan konkurrera. Traditionella medier har fokuserat alltför mycket på att inhämta och bearbeta information. Det kan vi göra själva. Men alla kan inte skriva lika bra som dem som har det som yrke", säger Anders Mildner. (Läs mer om Anders Mildners resonemang här)

 

I boken the elements of journalism nämns just att journalister snarare fyller på redan befintliga nyheter med fakta än att självständigt undersöka och verifiera fakta. Detta tror jag måste förändras. De traditionella medierna kan bara återfå sin forna glans om de gör kvalitativa reportage där läsaren tillförs något nytt. Alla "vanliga" nyheter når numera publiken och läsarna via sociala medier. Samtidigt har internetannonsering ökat dramatiskt och mycket handlar om pengar. För att locka annonsörer till en webbtidning behöver tidningen framstå som attraktiv, eftersom annonsörerna vill investera där läsarna finns. Detta tror jag skapar stor stress för journalisterna som måste leverera många nyheter under kort tid.

 

Hur som helst vill jag återkomma till den mängd information som finns på internet och det teknologiska samhälle vi numera lever i. All denna information gör att vi inte kan, hinner eller orkar ta ställning hela tiden. De traditionella medierna har fortfarande kvar trovärdighet, även fast deras arena numera till stor del finns på internet. Det går inte att jämföra en nyhet på exempelvis Dagens nyheter med något som någon har skrivit i ett forum på en hemsida. Den först nämna har högre trovärdighet. John Seely Brown, the former director of Xerox PARC, sammanfattar ovanstående resonemang med:

 

"What we need in the new economy and the new communications culture is sense making. We have a desperate need to get some stable points in an increasingly crazy world".

 

Vad jag tycker är bra med de sociala medierna är att medborgare känner sig mer delaktiga i det som händer och sker i vårt samhälle. Möjligheten att interagera och föra dialog i realtid har antagligen ökat intresset för vad som sker - och inte enbart geografiskt nära. Den lilla människan har helt plötsligt möjlighet att göra sig hörd och framföra sin åsikt.

 

Sociala medier är kort och gott både bra och dåliga ur nyhetssynpunkt. Dåliga när det gäller integritetsskydd men bra när det gäller pressfrihet. De flesta nyhetsmedier förstår allt mer vikten av att finnas där deras läsare finns och sociala medier gör att de kan få in en hel del tips vad gäller nyheter. Det har blivit allt vanligare att de snappar upp om det har bildats opinion kring en fråga eller vad människor generellt diskuterar mycket. Nackdelen är som sagt integritetsskyddet. När medborgare "leker" journalister och publicerar information tänker de kanske inte alltid på att skydda individers integritet. Utbildade journalister får lära sig publicitetsreglerna och om pressetik, vilket inte gemene man gör. Detta resulterar i att i tron att man är fri att uttrycka sig hur som helst på internet kan åstadkomma stor skada för individer om man exempelvis publicerar namn och bilder på sådant man egentligen inte har en aning om stämmer.

 

I boken reflekteras mycket kring journalistikens utveckling. På grund av globaliseringen har medierna successivt slukats upp av stora mediekonglomerat. Detta innebär att nyhetsmedierna har blivit mindre självständiga.

 

"The conglomeration of the news business threatens the survival of the press as an independent institution as journalism becomes subsidiary inside large corporations more fundamentally grounded in other business purposes".

Konglomeraten gör att konkurrensen blir mindre. Detta betyder att nyhetsmedierna har gått över till företagsbranschen där det finns aktörer som påverkar vad och hur de ska rapportera om händelser. Vinst och ekonomi står i fokus. I boken finns fakta om intervjuade journalister, som påpekar att sanningen står högst upp på listan när de förmedlar nyheter. Frågan är om det mer är en vision än ett faktum. Journalisterna kan inte publicera vad som helst som påverkar annonsörer, ägare och samarbetspartners negativt. Därför tror jag att sanningen inte alltid kommer i första hand.

 

Min uppfattning är att många nyhetsmedier i dag ger en alltför kort och ytlig bild av nyheter. Vill jag ha en sammanfattning av vad som har hänt i världen under dagen och inte ha en djupare bild av händelserna tittar jag på TV4:s nyhetsrapportering. Vill jag ha lite mer bakgrundsfakta och en enligt mig grundligare research tittar jag på Aktuellt.

Ett annat problem med "den nya journalistiken" är så kallad infotainment, där det rapporteras om sådant som antas fånga publikens uppmärksamhet och handlar ofta om underhållning på något sätt. Tabloidtidningarna Aftonbladet och Expressen arbetar på detta sätt och vinklar för det mesta sina reportage på sex, sensationer, skandaler och elitism. Många tycker om denna sortens rapportering. I the elements of journalism beskriver man detta som ett problem då medier som fokuserar på underhållning driver bort de som vill ha mer seriösa nyheter och de som tar del av oseriösa nyheter glider i väg från de seriösa.

 

"The strategy of infotainment, though it may attract an audience in the short run and may be cheap to produce, will build a shallow audience because it is built on form, not substance. Such an audience will switch to the next "most exciting" thing because it was built on the spongy ground of excitement in the first place".

 

Att vinna en publik genom att förmedla grundligare och noggrannare händelser är svårt, tidskrävande och kostsamt.

Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, påpekar att om man försöker finnas där mottagarna finnsoch involverar dem i produkten så får man dem med sig. Detta tycker jag blir allt tydligare. De traditionella nyhetsmedierna uppmuntrar medborgare att höra av sig med sina erfarenheter och tipsa om nyheter, vilket taktiskt sätt är smart i ett samhälle som präglas av individualism. Människor vill dela med sig. (Läs mer om Martin Jönssons resonemang här)

 

 

 

 

Jag vill avsluta med att säga att i samband med internet och de sociala mediernas uppkomst förändrades situationen för ”gammelmedierna” radikalt. Enligt Darwins teori så överlever den starkaste och den som kan anpassa sig bäst efter nya förhållanden. Tidningar i pappersform kommer säkerligen att dö ut medan de som gått över till webbupplaga måste förändra sitt journalistiska arbete för att överleva på grund av konkurrensen från sociala medier. Det vi medborgare behöver som mest i en tid där information finns i överflöd är något konkret och tillförlitligt. Grundligare, mer opartisk och mer grävande journalistik är något som ”gammelmedierna” måste satsa på för att överleva, enligt min tro.

 

Jag vill börja med att dela med mig av mitt helhetsintryck av boken, som kan sammanfattas i en mening; måste du begå ett brott, gör det i Sverige. I Bolivia är det långt ifrån säkert att du får en rättsprocess som liknar den svenska. Jag blir mörkrädd när jag läser om hur korrumperat allt är. För det är så det fungerar i Bolivia. Har du pengar, och de rätta kontakterna som pengar medför, kan du komma mycket lindrigt undan jämfört med de som inte har det.

 

Ska man skriva en bok om ett korrupt samhälle, med ett rättssystem som är så långt ifrån det svenska som man kan komma, och målgruppen som ska läsa boken är svenskar är det smart att använda en svensk som huvudperson. Boken är en biografi och Lutteman har träffat Jonas på San Pedro i La Paz, vilket gör att jag upplever sanningshalten i berättelsen om Jonas som ganska hög. Det jag inte får veta som läsare är hur mycket detaljerna stämmer, alltså hur mycket som författaren har lagt till för att läsaren ska få en mer målande bild av det som berättas. I boken finns bilder som talar för att det som berättas är sant. Jag anser att boken lutar mer åt journalistisk litteratur än litterär journalistik. Skillnaden mellan litterär journalistik och journalistisk litteratur är, som jag uppfattar det, att i den förstnämnda genren har författaren förvanskat sanningen i högre grad än i den sistnämna. Författaren kan ha spätt på sanningen och lagt till saker för att uppnå sitt syfte att påverka läsaren. Journalistisk litteratur, som jag anser att denna bok är ett exempel på, koncentrerar sig på fakta; i det här fallet ett rättssystem som är genomkorrupt. I verkligheten finns en man som heter Jonas Andersson, som blivit intervjuad och som utgör bokens huvudperson, och därför tycker jag boken lutar åt journalistisk litteratur.

 

Gott om källor och referenser

I slutet av boken finns referenser till böcker, artiklar, dokument och intervjuer som Lutteman byggt denna bok på. Lutteman skriver själv att El Choco bygger på faktiska händelser som han har försökt återskapa med hjälp av muntliga och skriftliga källor. Kontentan är att boken tar upp och pekar på korrupta situationer i ett fängelse i Bolivia. Självklart kan jag som läsare ifrågasätta vissa saker i boken där Jonas säger si och så eller vad han egentligen gjorde en viss dag, det är ju saker som författaren har lagt till för att det ska bli en mer levande och begriplig berättelse. Man får heller aldrig glömma att det är svårt att som författare att komma ifrån subjektiviteten, det går alltid att ifrågasätta objektiviteten. Det handlar om att läsaren måste fråga sig själv vad bokens syfte är. Luttemans syfte med boken är inte enbart att ge ut en faktabok om Bolivias rättsystem, om fängelset och knarket, även om boken ger en bild av det. Syftet med boken är givetvis också att många ska vilja köpa den. Hade Luttemans syfte varit att skriva en bok om det Bolivianska rättsystemet finns det säkert andra personer som är mer insatta i detta, som boken hade kunnat bygga på. El Choco är Luttemans berättelse om Jonas; det finns säkerligen andra personer där ute än han som är mer insatta och som suttit längre i ett bolivianskt fängelse.

 

Jämfört med karaktärerna som förekommer i Guillous böcker finns Jonas Andersson på riktigt, vilket de flesta av Guillous huvudpersoner inte gör, exempelvis Arn. Det är ännu en orsak till varför jag klassar El Choco som journalistisk litteratur. Jag tycker däremot inte att Lutteman har skrivit boken på ett helt dokumentärt sätt; stora delar av boken är skrivna på ett skönlitterärt sätt. Jag förstår också varför. Hade han valt att skriva på ett dokumentärt sätt hade det varit en faktabok, vilket hade blivit lite för formellt. Frågan är hur mycket sättet han skriver på har att göra med om det är journalistisk litteratur eller litterär journalistik. Det blir mer flyt i texten om man skriver som Lutteman gör, och lägger in en del fiktiva saker. Exempel ur texten:

 

”Jonas återfick balansen samtidigt som ståldörren smällde igen bakom honom. Han tittade upp och kände sig plötsligt som främlingen som kommer in på saloonen i en dålig westernfilm".

 

Jag har svårt att tro att Jonas skulle minnas att det var exakt så. Däremot följande mening;

 

”För ett par jeans eller en skjorta kunde man få fem bolivianos om plaggen var hela och rena. Fem bolivianos räckte till ett paket med 0,25-0,5 gram kokain eller till fem påsar base, ett slags orenat halvfärdigt kokain som gjorde folk galna men som var den billigaste och därmed också den populäraste drogen på fängelset",

 

är skriven på ett mer dokumentärt sätt. Stilen skiftar genom hela boken.

 

Så... journalistisk litteratur eller litterär journalistik?

Nu när jag har argumenterat fram och tillbaka för om El Choco är litterär journalistik eller journalistisk litteratur är jag inte lika säker längre på vad boken klassas som. Vad jag däremot kan säga är att som läsare får man en inblick i ett annat rättsystem, vilket delvis är Luttemans syfte med boken. Att detta sker genom att han använder Jonas som huvudperson gör inget enligt mig, de källor han redovisar gör att jag inte har någon anledning att tvivla på det som redovisas i boken. Ska man skriva en roman är det både svårt och dumt att utelämna små detaljer, fiktiva eller inte fiktiva, eftersom läsaren har lättare att ta till sig budskapet om det ges en målande bild av händelseförloppet. Jag lärde mig mycket och tycker boken är väl värd att läsa.

Jan Gradvall skriver i Sydsvenskan att “ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat

objektiv.Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens "Aktuellt"-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval av vad som är viktigt och mindre viktigt. New journalism innebär att författaren kombinerar det bästa från två världar: journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga”. Detta stämmer överens med Luttemans El Choco.

• Ge korrekta nyheter
• Att bemöta kritik mot etiken och sakuppgifter
• Respektera den personliga integriteten
• Vara varsam med bilder så att de inte vilseleder
• Vara objektiv och lyfta fram flera åsikter
• Vara försiktig med att publicera namn

"Hanna sitter inlåst i isoleringscell i Brasilien"

Den första mediehändelsen som jag har analyserat handlar om den 23-åriga Jönköpingstjejen Hanna, som greps på flygplatsen i Brasilien efter sitt försök att smuggla över två kilo kokain ut ur landet. Artikeln publicerades på j-nytts hemsida, länk här: http://www.jnytt.se/nyhet/31158/hanna-sitter-inlast-i-isoleringscell-i-brasilien.

 

Artikeln tar även upp Hannas mamma Kerstin, som är på plats i Brasilien för att stötta sin dotter.

En av punkterna i de etiska reglerna som rör publicering är att man ska respektera den personliga integriteten. Detta innebär att journalister inte ska publicera material som inte har ett allmänintresse. Med hänsyn till anhöriga och offer ska man noggrant pröva publicering av bilder och namn.

En namnpublicering kan skada människor för resten av livet, därför ska man noga överväga konsekvenserna av en namnpublicering.

I artikeln finns det en bild på Hanna, och hennes ålder finns utskriven. Artikeln, som publicerades i en lokalwebbaserad tidning, läses av många Jönköpingsbor som tack vare namn och bild kan identifiera Hanna och hennes mamma. Efternamnet är dock inte publicerat, men identifieringen blir sannolikt inte svårare för det. I de publicistiska reglerna står det ”var varsam med bilder så att de inte vilseleder”. Hanna är en ung kvinna som har begått det sannolikt största misstaget i sitt liv, och tack vare namn- och bildpubliceringen kommer hon få sota för sitt brott för resten av sitt liv.

 

Hannas mamma Kerstin blev uppsagd från sitt arbete och var tvungen att ta lån för att kunna hyra en lägenhet åt dottern under tiden hon sitter av sitt straff i Brasilien. Här utlämnas mamma Kerstin lika mycket som dottern Hanna, då det enkelt går att komma underfund med vem Kerstin är i en stad som Jönköping.

 

Värna om de anhöriga

Hannas brott är inte av något större allmänintresse, utan mer ett brott som är intressant för allmänheten att läsa om. I Häger kan man läsa om "människor ska få ha privatlivets helgd för sig själva, om det inte finns ett uppenbart allmänintresse". Ett allmänintresse ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov”. Denna mediehändelse blev även uppmärksammad i andra medier, däribland på en förstasida i kvällspressen. Om vi nu koncentrerar oss på j-nytts publicering tycker jag att ansvarig utgivare Krister Leimola inte hanterade denna rapportering på ett pressetiskt sätt. Hanna och hennes mamma Kerstin har många vänner och anhöriga i Jönköping, som har fått lida för att man valde att publicera både namn och bild på Hanna.

 

Om jag hade varit ansvarig utgivare hade jag hanterat rapporteringen annorlunda, och varken tagit med namn eller bild på ”förövaren” eller hennes mamma.

Samtidigt förstår jag att man valde att göra som man gjorde på j-nytt, eftersom andra medier redan angett Hannas namn och publicerat bilder på henne. Därmed finns ingen anledning att inte göra detsamma, eftersom detta redan finns "ute" hos allmänheten. Till slut vill jag bara nämna att Hanna begått ett grovt brott som finns bevisat, därmed är j-nytts rapportering om händelsen korrekt, och numera publicerar man ofta namn på människor som begått brott av olika slag.

 

"Strauss-Kahn i förhör om ny sexskandal"

Den andra, pressetiskt svåra och spektakulära publiceringen jag har valt att analysera handlar om den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn, och mediernas spekuleringar om hans koppling till en prostitutionshärva. Strauss-Kahn misstänktes tidigare i år ha våldtagit hotellstäderskan Nafissatou Diallo i New York, men åtalet lades till slut ner. Mediadrevet och anklagelserna gjorde att Dominique Strauss-Kahn tvingades lämna sin post som IMF-chef. Numisstänks han av den franska polisen vara inblandad i prostitution. Artiklar finns att läsa både på SvD:s, SR:s och Expressens hemsida. Länkar här: SvD, Expressen, SR.

 

I denna typ av medierapportering finns ett givet nyhetsvärde, eftersom Strauss-Kahn är en elitperson och redan mycket omtalad i medierna, i och med de tidigare misstankarna om våldtäkt. Här är medierna ute på djupt vatten, när de dömer ut någon som det inte finns tillräckliga bevis ska ha gjort något brottsligt.

 

Strauss-Kahn nekar ju själv till anklagelserna, och säger i stället att ”han vill bli förhörd så snart som möjligt för att få slut på alla insinuationer”.

 

Här upptäckte jag precis en viktig sak; på Sveriges radios hemsida har man som rubrik: Strauss-Kahn inblandad i ny sexskandal. Läser man vidare i artikeln står det endast att han ”anklagas”. Många läsare scannar bara av rubrikerna när de läser nyheterna, vilket i det här fallet betyder att många får en inte helt korrekt bild av händelsen.

 

Händelsen har ett allmänintresse

Mediernas rapportering i det här fallet skapar en bild av Strauss-Kahn som redan skyldig till anklagelserna, trots att han inte ens blivit hörd av polisen ännu. Det kan visa sig att han är inblandad i prostitutionshärvan, men så länge man inte vet detta säkert bör man vara försiktig med att ”hänga ut” personen. Denna händelse har ett allmänintresse, då Strauss-Kahn är en känd fransk politiker som arbetade några år som direktör för Internationella valutafonden. Häger skriver att tidningarna skulle bli tråkiga och tunna om de inte kunde rapportera om makthavare som gör klandervärda saker, och därför är det tillåtet att publicera sådant om vi kan visa att uppgiften är sann, eller att tidningen har goda skäl att tro att den är sann och/eller det finns ett allmänintresse att förmedla den.

 

Som ansvarig utgivare hade jag nog valt att publicera nyheten, men varit mycket försiktig i rubriksättning samt ingress.

Jag har läst olika artiklar om anklagelserna mot Strauss-Kahn, och kommit fram till att SR borde ha använt sig av en annorlunda rubrik. Om man tänker efter en smula inser man vilken oerhörd makt medierna besitter, som kan göra att en person tvingas lämna sin yrkesroll- trots att det aldrig fanns några bevis att denne var skyldig. Enligt de pressetiska reglerna är det helt okej att publicera denna typ av nyhet, men det borde göras med sunt förnuft och grunda sig på konkreta faktauppgifter- inte insinuationer.

 

Källförteckning:

Häger, Björn (2009): Reporter – En grundbok i journalistik. Första upplagan. Nordstedts förlag

Spelregler för press, radio och TV: http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=PORTAL