Sofia Carlsson

Jag vill börja med att dela med mig av mitt helhetsintryck av boken, som kan sammanfattas i en mening; måste du begå ett brott, gör det i Sverige. I Bolivia är det långt ifrån säkert att du får en rättsprocess som liknar den svenska. Jag blir mörkrädd när jag läser om hur korrumperat allt är. För det är så det fungerar i Bolivia. Har du pengar, och de rätta kontakterna som pengar medför, kan du komma mycket lindrigt undan jämfört med de som inte har det.

Ska man skriva en bok om ett korrupt samhälle, med ett rättssystem som är så långt ifrån det svenska som man kan komma, och målgruppen som ska läsa boken är svenskar är det smart att använda en svensk som huvudperson. Boken är en biografi och Lutteman har träffat Jonas på San Pedro i La Paz, vilket gör att jag upplever sanningshalten i berättelsen om Jonas som ganska hög. Det jag inte får veta som läsare är hur mycket detaljerna stämmer, alltså hur mycket som författaren har lagt till för att läsaren ska få en mer målande bild av det som berättas. I boken finns bilder som talar för att det som berättas är sant. Jag anser att boken lutar mer åt journalistisk litteratur än litterär journalistik. Skillnaden mellan litterär journalistik och journalistisk litteratur är, som jag uppfattar det, att i den förstnämnda genren har författaren förvanskat sanningen i högre grad än i den sistnämna. Författaren kan ha spätt på sanningen och lagt till saker för att uppnå sitt syfte att påverka läsaren. Journalistisk litteratur, som jag anser att denna bok är ett exempel på, koncentrerar sig på fakta; i det här fallet ett rättssystem som är genomkorrupt. I verkligheten finns en man som heter Jonas Andersson, som blivit intervjuad och som utgör bokens huvudperson, och därför tycker jag boken lutar åt journalistisk litteratur.

Gott om källor och referenser

I slutet av boken finns referenser till böcker, artiklar, dokument och intervjuer som Lutteman byggt denna bok på. Lutteman skriver själv att El Choco bygger på faktiska händelser som han har försökt återskapa med hjälp av muntliga och skriftliga källor. Kontentan är att boken tar upp och pekar på korrupta situationer i ett fängelse i Bolivia. Självklart kan jag som läsare ifrågasätta vissa saker i boken där Jonas säger si och så eller vad han egentligen gjorde en viss dag, det är ju saker som författaren har lagt till för att det ska bli en mer levande och begriplig berättelse. Man får heller aldrig glömma att det är svårt att som författare att komma ifrån subjektiviteten, det går alltid att ifrågasätta objektiviteten. Det handlar om att läsaren måste fråga sig själv vad bokens syfte är. Luttemans syfte med boken är inte enbart att ge ut en faktabok om Bolivias rättsystem, om fängelset och knarket, även om boken ger en bild av det. Syftet med boken är givetvis också att många ska vilja köpa den. Hade Luttemans syfte varit att skriva en bok om det Bolivianska rättsystemet finns det säkert andra personer som är mer insatta i detta, som boken hade kunnat bygga på. El Choco är Luttemans berättelse om Jonas; det finns säkerligen andra personer där ute än han som är mer insatta och som suttit längre i ett bolivianskt fängelse.

Jämfört med karaktärerna som förekommer i Guillous böcker finns Jonas Andersson på riktigt, vilket de flesta av Guillous huvudpersoner inte gör, exempelvis Arn. Det är ännu en orsak till varför jag klassar El Choco som journalistisk litteratur. Jag tycker däremot inte att Lutteman har skrivit boken på ett helt dokumentärt sätt; stora delar av boken är skrivna på ett skönlitterärt sätt. Jag förstår också varför. Hade han valt att skriva på ett dokumentärt sätt hade det varit en faktabok, vilket hade blivit lite för formellt. Frågan är hur mycket sättet han skriver på har att göra med om det är journalistisk litteratur eller litterär journalistik. Det blir mer flyt i texten om man skriver som Lutteman gör, och lägger in en del fiktiva saker. Exempel ur texten:

”Jonas återfick balansen samtidigt som ståldörren smällde igen bakom honom. Han tittade upp och kände sig plötsligt som främlingen som kommer in på saloonen i en dålig westernfilm".

Jag har svårt att tro att Jonas skulle minnas att det var exakt så. Däremot följande mening;

”För ett par jeans eller en skjorta kunde man få fem bolivianos om plaggen var hela och rena. Fem bolivianos räckte till ett paket med 0,25-0,5 gram kokain eller till fem påsar base, ett slags orenat halvfärdigt kokain som gjorde folk galna men som var den billigaste och därmed också den populäraste drogen på fängelset",

är skriven på ett mer dokumentärt sätt. Stilen skiftar genom hela boken.

Så... journalistisk litteratur eller litterär journalistik?

Nu när jag har argumenterat fram och tillbaka för om El Choco är litterär journalistik eller journalistisk litteratur är jag inte lika säker längre på vad boken klassas som. Vad jag däremot kan säga är att som läsare får man en inblick i ett annat rättsystem, vilket delvis är Luttemans syfte med boken. Att detta sker genom att han använder Jonas som huvudperson gör inget enligt mig, de källor han redovisar gör att jag inte har någon anledning att tvivla på det som redovisas i boken. Ska man skriva en roman är det både svårt och dumt att utelämna små detaljer, fiktiva eller inte fiktiva, eftersom läsaren har lättare att ta till sig budskapet om det ges en målande bild av händelseförloppet. Jag lärde mig mycket och tycker boken är väl värd att läsa.

Jan Gradvall skriver i Sydsvenskan att “ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat

objektiv.Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens "Aktuellt"-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval av vad som är viktigt och mindre viktigt. New journalism innebär att författaren kombinerar det bästa från två världar: journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga”. Detta stämmer överens med Luttemans El Choco.