Blogginlägg C
Jag har läst Markus Luttemans bok El Choco: Svensken i Bolivias mest ökända fängelse (2007).
Kort om handlingen:
Boken handlar om den svenske killen Jonas Andersson som hamnar i det bolivianska fängelset El penal de San Pedro för försök till narkotikasmuggling. Under de tre och ett halvt åren som Jonas tillbringar i fängelset får läsaren lära känna andra fångar och blir även rejält insatt i det bolivianska, korrumperande rättssystemet. I fängelset vistas grova, kriminella brottslingar tillsammans med hundratals barn, som bor med sina dömda fäder. Vakterna kan mutas till tjänster av olika slag, det finns mängder med vapen och knarktillgångarna sinar aldrig. Jonas gifter sig med en boliviansk kvinna under sin fängelsetid, och tillsammans får de två barn.
Analys: litterär journalistik eller journalistisk litteratur?
Jag vill börja med att dela med mig av mitt helhetsintryck av boken, som kan sammanfattas i en mening; måste du begå ett brott, gör det i Sverige. I Bolivia är det långt ifrån säkert att du får en rättsprocess som liknar den svenska. Jag blir mörkrädd när jag läser om hur korrumperat allt är. För det är så det fungerar i Bolivia. Har du pengar, och de rätta kontakterna som pengar medför, kan du komma mycket lindrigt undan jämfört med de som inte har det.
Ska man skriva en bok om ett korrupt samhälle, med ett rättssystem som är så långt ifrån det svenska som man kan komma, och målgruppen som ska läsa boken är svenskar är det smart att använda en svensk som huvudperson. Boken är en biografi och Lutteman har träffat Jonas på San Pedro i La Paz, vilket gör att jag upplever sanningshalten i berättelsen om Jonas som ganska hög. Det jag inte får veta som läsare är hur mycket detaljerna stämmer, alltså hur mycket som författaren har lagt till för att läsaren ska få en mer målande bild av det som berättas. I boken finns bilder som talar för att det som berättas är sant. Jag anser att boken lutar mer åt journalistisk litteratur än litterär journalistik. Skillnaden mellan litterär journalistik och journalistisk litteratur är, som jag uppfattar det, att i den förstnämnda genren har författaren förvanskat sanningen i högre grad än i den sistnämna. Författaren kan ha spätt på sanningen och lagt till saker för att uppnå sitt syfte att påverka läsaren. Journalistisk litteratur, som jag anser att denna bok är ett exempel på, koncentrerar sig på fakta; i det här fallet ett rättssystem som är genomkorrupt. I verkligheten finns en man som heter Jonas Andersson, som blivit intervjuad och som utgör bokens huvudperson, och därför tycker jag boken lutar åt journalistisk litteratur.
Gott om källor och referenser
I slutet av boken finns referenser till böcker, artiklar, dokument och intervjuer som Lutteman byggt denna bok på.
Lutteman skriver själv att El Choco bygger på faktiska händelser som han har försökt återskapa med hjälp av muntliga och skriftliga källor. Kontentan är att boken tar upp och pekar på korrupta situationer i ett fängelse i Bolivia. Självklart kan jag som läsare ifrågasätta vissa saker i boken där Jonas säger si och så eller vad han egentligen gjorde en viss dag, det är ju saker som författaren har lagt till för att det ska bli en mer levande och begriplig berättelse. Man får heller aldrig glömma att det är svårt att som författare att komma ifrån subjektiviteten, det går alltid att ifrågasätta objektiviteten. Det handlar om att läsaren måste fråga sig själv vad bokens syfte är. Luttemans syfte med boken är inte enbart att ge ut en faktabok om Bolivias rättsystem, om fängelset och knarket, även om boken ger en bild av det. Syftet med boken är givetvis också att många ska vilja köpa den. Hade Luttemans syfte varit att skriva en bok om det Bolivianska rättsystemet finns det säkert andra personer som är mer insatta i detta, som boken hade kunnat bygga på. El Choco är Luttemans berättelse om Jonas; det finns säkerligen andra personer där ute än han som är mer insatta och som suttit längre i ett bolivianskt fängelse.
Jämfört med karaktärerna som förekommer i Guillous böcker finns Jonas Andersson på riktigt, vilket de flesta av Guillous huvudpersoner inte gör, exempelvis Arn. Det är ännu en orsak till varför jag klassar El Choco som journalistisk litteratur. Jag tycker däremot inte att Lutteman har skrivit boken på ett helt dokumentärt sätt; stora delar av boken är skrivna på ett skönlitterärt sätt. Jag förstår också varför. Hade han valt att skriva på ett dokumentärt sätt hade det varit en faktabok, vilket hade blivit lite för formellt. Frågan är hur mycket sättet han skriver på har att göra med om det är journalistisk litteratur eller litterär journalistik. Det blir mer flyt i texten om man skriver som Lutteman gör, och lägger in en del fiktiva saker. Exempel ur texten:
”Jonas återfick balansen samtidigt som ståldörren smällde igen bakom honom. Han tittade upp och kände sig plötsligt som främlingen som kommer in på saloonen i en dålig westernfilm".
Jag har svårt att tro att Jonas skulle minnas att det var exakt så. Däremot följande mening;
”För ett par jeans eller en skjorta kunde man få fem bolivianos om plaggen var hela och rena. Fem bolivianos räckte till ett paket med 0,25-0,5 gram kokain eller till fem påsar base, ett slags orenat halvfärdigt kokain som gjorde folk galna men som var den billigaste och därmed också den populäraste drogen på fängelset",
är skriven på ett mer dokumentärt sätt. Stilen skiftar genom hela boken.
Så... journalistisk litteratur eller litterär journalistik?
Nu när jag har argumenterat fram och tillbaka för om El Choco är litterär journalistik eller journalistisk litteratur är jag inte lika säker längre på vad boken klassas som. Vad jag däremot kan säga är att som läsare får man en inblick i ett annat rättsystem, vilket delvis är Luttemans syfte med boken. Att detta sker genom att han använder Jonas som huvudperson gör inget enligt mig, de källor han redovisar gör att jag inte har någon anledning att tvivla på det som redovisas i boken. Ska man skriva en roman är det både svårt och dumt att utelämna små detaljer, fiktiva eller inte fiktiva, eftersom läsaren har lättare att ta till sig budskapet om det ges en målande bild av händelseförloppet. Jag lärde mig mycket och tycker boken är väl värd att läsa.
Jan Gradvall skriver i Sydsvenskan att “ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat
objektiv.Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens "Aktuellt"-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval av vad som är viktigt och mindre viktigt. New journalism innebär att författaren kombinerar det bästa från två världar: journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga”. Detta stämmer överens med Luttemans El Choco.
Intressant och välskriven text. Jag gillar dispositionen med en kort resumé i inledningen där man som läsare får ett grepp om vad texten handlar om. Om man istället presenterar bakgrundsfakta löpande i brödtexten är det svårare att tillgodogöra sig den, enligt mig. Din sammanfattning i inledningen är både rolig och intresseväckande.
En annan sak, som jag själv grubblade en del på, var varför författaren skrivit boken. Alltså syftet med boken. Detta diskuterar du på ett väldigt bra sätt. Jag upplever det som nästintill omöjligt att som läsare värdera sanningshalten i sådan här gränslandslitteratur. För mig låter journalistik litteratur och litterär journalistik som samma sak. Skillnaden tycks ligga i graderingen vad som klassas som litteratur och vad som klassas som journalistik. Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Som du själv skriver är det nödvändigt att blanda upp renodlad fakta med lite ”skönlitterärt” för att öka läsbarheten och inte tynga ner boken alltför mycket. Det ”skönlitterära” behöver dock inte vara fiktivt utan endast skrivet på skönlitterärt vis.
Tack för intressant läsning och bra jobbat!
Johan Sjöberg
Hej Sofia
Det var intressant att läsa din betraktelse, eller snarare analys, av El Choco. Det var en av de böcker som jag blev lite fascinerad av men sållade bort till fördel för andra böcker inför den här uppgiften - så kul att man fick veta lite mer om den iaf utan att ha läst den :) Jag förstår av din text att du, liksom jag, lullat runt lite i gränslandet mellan definitionerna journalistisk litteratur och litterär journalistik. Det är en klurig definitionsfråga att veta vad som är vad... Du har även skiljt på det dokumentära och det skönlitterära i boken. Liksom du kände jag med ”mina” böcker att för att undvika faktaboksträsket så har författaren använt sig av skönlitterära metoder för att fånga läsaren och kunna pränta in sitt budskap – vilket var huvudsaken med boken.
En sak som jag tyckte var väldigt intressant är att du anger boken som en biografi – vilket är ett ord som enligt mig tolkar in en hög sanningshalt, eller i alla fall troliget. Du anser med andra ord den här boken troligen vara ganska sanningsenlig. Den känsla av trobarhet du får förstärks genom de bilder som också är med i boken. Du litar på det som skrivs och tar det för sant. Däremot en av våra medstudenter, SaraKau, som läst samma bok som dig skriver följande ”Att kalla detta journalistik är tveksamt. Markus Lutteman må vid tillfället för bokens tillkomst ha haft en anställning vid Svenska dagbladet, men boken El Choco är helt och hållet skönlitteratur... Så Marklunds böcker blir läsbara som skönlitteratur, men som journalistik är de lika värdelösa som Luttermans bok om Jonas Andersson.” Sara är här av en helt annan uppfattning än dig – vilket jag tycker är väldigt intressant. Eftersom jag inte läst boken kan inte jag avgöra vem av er som har rätt. Som du skriver så stärks mycket utav berättelsen genom tydliga fakta, bla i bildform. Sara Kau däremot går så långt att hon menar att en seriös journalist inte alls borde blanda sig in i det skönlitterära träsket utan att de få förlorar sin ”journalistiska integritet”. Hon skriver att ”Påhittade konversationer, dramatiska episoder som aldrig ägt rum och sist men inte minst ta ställning för en part i ett mål där det bevisligen finns andra sidor av historien väl värda att höra gör att de förlorar sin journalistiska integritet.” Jag kan förstå en journalist frustration att inte få med allt i ett uppslag och att vilja ha mer utrymme än en vanlig dags- eller veckotidning kan avvara. Resultatet blir en bok. Vissa historier blir helt enkelt för bra för att lämnas oberättade. Däremot är det svårt att verifiera alla uppgifter i ett sådant sammanhang och det är svårt för mig som läsare att avgöra vad som är fakta och vad som är fiction. Men samtidigt måste jag som läsare kunna ta saker med en nypa salt, njuta av det litterära i det dokumentära för att förstå sammanhanget. Du menar att du lärt dig mycket om situationen för dömda utomlands – vilket var författarens syfte med boken. Har han du inte lyckats även om inte vartenda ord i boken är sant? Jo – onekligen. Men frågan är till vilket pris man kan kompromissa med sanningen och ändå förbli trovärdig. Där går troligen åsikterna lika isär som dina och Sara Kaus. :)
Men oavsett. Tack för underhållande läsning som väckte både intresse och funderingar. :)
